Samling inför Bajen!

På måndag är det dags för sommarens match för oss exilare! För första gången sedan 2008 möter vi de grönvita i en allsvensk drabbning på Telo 2 – arenan som vi är obesegrade på i seriesammanhang!

För de som har tid och lust har vi samling på O'Learys Gamla stan, Järntorgsgatan 5, från kl. 17.30 på matchdagen. Det här är en match som kan bli klassisk. Fullt möjligt att en viss Imad Khalili gör hemmadebut för Bajen.

Kommer ni ihåg vad som hände i den första allsvenska på den arenan? Dagen innan hade Hammarby match mot ÖIS, en match som slutade 0–0. Dagen efter vann Peking mot Djurgården inför nästan 28000 åskådare, och Imad gjorde första målet på arenan.

Jag tippar att historien kan upprepas. IFK vinner med samma siffror som då, dvs. 2–1 och Khalili gör Bajens mål. Det är också ett ledningsmål och hela arenan exploderar. Men i andra halvlek vänder IFK matchen efter mål på ett rungande skott av Telo. Den inbytte Kamara avgör efter att ha blivit inbytt i den 80:e minuten. Kom ihåg var du läste det här först ...

Roligt om just du kommer till Gamla stan!

Av: Göran Modeen

Kärt lag har många namn

Det går bra nu. Det går riktigt bra nu. Och det syns inte minst på alla blickar som riktas bakåt. När gick det nu så här bra senast? Har vi koll? Åren flyttas bakåt för var dag som går. Det handlar således om att minnas.

Åke "Bajdoff" Johansson
Och vissa är bättre på det historiska än andra. Själv är jag mycket imponerad över personer som har förmågan att hålla koll på mängder av namn och resultat. De går under namnet kalenderbitare, ett epitet från en annan tid. Och just epitet intresserar mig särskilt.

Låt oss backa bandet – som det hette förr – men bara göra det en liten bit, till det förra årtusendets sista år. Då sjöng bandet Svenne Rubins följande:

Jag satt och tittade på sporten
när jag kom på nåt intressant
Det har hänt nånting med namnen
dom liksom klingar likadant

Bandet, som kanske är mest känt för viss låt om "påläggskalven" Bengt, sjunger i denna låt om smeknamn i sportvärlden. "Numera har dom inga smeknamn" är de första orden i refrängen tillika titeln på låten. Med en nostalgiblandad humor förklarar de att "det är nånting som har hänt" och att de som inte tror dem bör titta i ett matchprogram.

Och nog är det så. Den klart mest fascinerande kategorin av smeknamn i mitt tycke vill jag exemplifiera genom att utelämna dem i följande namnkunniga rad: Gösta Sandberg, Lennart Skoglund, Georg Ericson och Sven Johansson. Vad säger läsekretsen? Vad saknas? Det rätta svaret är förstås ortsnamn: Knivsta, Nacka, Åby och Tumba. Den sistnämnde, som för övrigt också kallades "Johan" och "Nenne", valde sedan att göra smeknamnet och uppväxtorten till sitt efternamn. Är det tänkbart idag? Getinge-Johansson och "London" Telo?

Svenne Rubins frågar sig om smeknamnen tog slut. Den frågan ligger nog inte särskilt långt ifrån svaret, om man betänker hur tiderna var förr, när smeknamnen fick sin renässans under första halvan av 1900-talet. Det var en tid då det skedde stora omflyttningar från landsbygd till städer. Att döpa idrottare efter de platser som de kommer ifrån ligger nära till hands. Lägg därtill att det vid denna tid var mycket mer vanligt med titeltilltal i andra sammanhang.

Smeknamn i allmänhet fungerar ju för övrigt som socialt kitt. De är skapade för att markera grupptillhörighet och stänga ute obehöriga. Det kan väl alla relatera till. Enligt forskaren Inger Lindstedt fanns det också "en ganska tydlig 'familjaritet'" och "vi-känsla" hos sportjournalisterna fram till andra världskriget. På så sätt spred sig smeknamnen snabbt till pressen och fansen. Dessutom var det vanligare med matchreferat förr. Nu när journalisterna fokuserar på enstaka individer och intervjuer blir färre personer omnämnda, varvid behovet av fantasifulla smeknamn minskar.

Adnan Kojic och "Florre"
Utöver allt detta tycker jag mig se en annan sak. När exempelvis Christoffer Nyman har varit särskilt lyckad skriver kvällspressen just det; de skriver inte "Totte". Det finns en påtaglig distans. Annars är ju "Totte" en smeknamnsform som fortfarande lever kvar, även om smeknamnen mycket sällan skrivs ut som ett "tillägg mellan för- och efternamn", som Svenne Rubins sjunger. Språkvetenskapligt kallas alla dessa namn, oavsett om de är smeknamn eller öknamn, för binamn.

Därifrån kan man sedan göra flera undergrupper. Den stora gruppen är hypokorismer, vilket är namn som har anknytning till urspungsnamnet, vilket "Totte" eller "Florre" är ett exempel på. En annan grupp av namn kallas för affektiva namn, dit guldbollenvinnarnamnen "Bajdoff", "Julle" och "Zamora" räknas. Dessa namn hör alltså inte till de officiella namnen, utan har en mer känslomässig laddning, tänkta att fungera internt i gruppen, som sagt. "Bajdoff" fick sitt smeknamn för att han var mindre till växten än sina kamrater. "Julle" kommer från Julita i Södermanland. Och när det gäller "Zamora" handlade det om förebilden Ricardo Zamora.

"Zamora" kastar sig efter bollen.
Språkforskningen har sällan intresserat sig för idrottshistorien, läser jag i Leif Nilssons presentation till det alltjämt pågående projektet Från Nora-Anna till Foppa. En svårighet med forskningen är att det kan vara svårutrett, kanske just för att det är så internt det här med tilltal. "Nacka" Skoglund visste exempelvis inte ens själv var hans namn kom ifrån.

Och svårforskat är det väl också med ortsnamn. Här sitter jag i Stockholm (eller "Tjockhult" om man vill, öknamnet som bandet Dag Vag har hjälpt till att sprida), och jag hoppas förstås att det går fortsatt bra för Snoka, oavsett om namnet kommer av talangsnokande eller den skräckinjagande ormen utan gift eller – kanske mindre troligt – de snokande yrken som fotbollsspelarna hade, såsom polis och tullare.

Det som är lite intressant med "Snoka" är annars att det bara är ett namn på laget. Det kan aldrig ha dubbla referenser som är fallet med både Norrköping och "Peking" som ju – självklart – kan syfta på likväl stad som lag. Det motsatta är lite knepigare, men nog har väl ingen yttrat "Surbullestan" med hänvisning till IFK Norrköping. Teorierna bakom det namnet är väl annars lika många som när det kommer till just "Snoka". Både "Snoka" och "Surbullestan" kan man fördjupa sig i på P4 Östergötland.

"Plötsligt dyker namnet Guldköping upp som ett epitet igen", skrev nyligen Pelle Blohm i en krönika. Även om han väl syftar på att det återigen börjar dofta ädelmetall vet ju vi internetsnokar att det också är namnet på vårt lags sida på SvenskaFans.com, fast det är ju en annan sak, ytterligare en referens. Tanken leder mig dock till det som inte fanns förr, men som finns nu, nämligen internet och samtidens sociala teknik.

Jag tänker närmast på Twitter, där varje användare tvingas ta sig ett unikt användarnamn som inte sällan blir mycket originella och fantasifulla. Detta verkar dock inte gälla IFK-spelarnas konton eller idrottare överhuvudtaget. I den mån de finns ligger deras alias så pass nära att det ofta inte är särskilt svårt att gissa vilka som står bakom, ta bara @telo_89 och @dWiklander. Dessa herrar, som ju för övrigt heter något mycket längre i den rent rumsliga världen, kan måhända jämföras med den namnsättning som @liinuswahlquist och @nicklasbarkroth är exempel på.

Något roligare blir det med Mitov Nilsson och Fransson som har valt hypokorismer, då de heter @davve33 respektive @allefransson. Mest originell är Alhaji Kamara som valt ett förstärkningsord i sitt @superkam17. Rent affektiva namn existerar dock inte, så vitt jag kan se i min snabba granskning. Svenne Rubins har alltså fortfarande rätt.

Fast har jag inte glömt någon nu? Hur är det med en viss tränares namn? Hur är det med "Party-Janne"? Det är sannerligen affektivt. Vågar man hoppas att han kan döpas om till "Guld-Janne snart"? Det går bra nu!

Heja Snoka!