Seriefinal i Allsvenskan säsongen 1955/56. I den sista omgången möter IFK Norrköping Malmö FF, den tidens ärkefiende. Det var IFK och MFF som var ledande i svensk fotboll. IFK var tvungna att vinna matchen på Parken för att ta hem seriesegern. Vid oavgjort skulle MFF triumfera.
Vi hade släktbesök från Amerika, så jag gick till Idrottsparken ganska sent. När jag kom var insläppet stängt. Det var fullt. Detta trots att man placerat ut en mängd bänkar på löparbanorna. Detta var på den tiden då supportrarna inte hade en tanke på att springa in på planen för att jubla eller bråka. En tid då motståndarlagets mål och fina prestationer applåderades. Man jublade inte, men man applåderade.
Det blev att stanna utanför och vänta. Det var så mycket folk att i början av matchen, eller möjligtvis strax innan avspark, så rasade läktaren vid ”Klockan”. Den kallades så, ”Klockan”, träläktaren åt norr där matchklockan fanns.
Ingen skadades allvarligt. Det var över 32 000 åskådare, ett rekord som väl aldrig kommer att slås. På något sätt stadgades läktaren upp så att alla kunde se förutom vi, vi som stod utanför – jag var inte direkt ensam.
Det var olidligt spännande även om jag inte såg något. I pausen kom farsan. Han hade känt sig tvungen att stanna med Amerikasläkten tills andra halvlek skulle börja. Farsan hade biljett till A-läktaren, det hade han alltid. A-läktaren var en mindre läktare i mitten av den västra sidan av planen högt upp. A-läktaren hade tak. Den omgavs av B-läktaren på båda sidor och nedanför. B-läktaren hade inte tak. Hela den sidan revs då den s.k. VM-läktaren byggdes till VM 1958.
Från 1949 och framåt tog farsan med mig på matcherna. Jag satt i hans knä. Några år senare, då jag blivit ”stor”, satt jag i trappan mellan bänkarna. Det var alltid samma vakt och det var självklart att jag fick gå in gratis.
Nu var ju detta några år tidigare. Jag hade blivit ännu större och gick på matcherna med mina kompisar, och som tur var så var det fortfarande samma vakt som självklart släppte in mig. Jag tog plats i trappan mellan bänkarna. Jag fick se andra halvlek!
Det stod 1-1. IFK fick en hörna. Torbjörn Jonsson, landslagsspelaren sedermera Spanien- och Italienproffset och guldbollsvinnaren, missade sin nick. Men just bakom lyckades Putte Källgren hårt trängd nicka in bollen med BAKHUVUDET. 2-1! Resultatet stod sig matchen ut och IFK blev svenska mästare.
Henry ”Putte” Källgren blev min hjälte. Han är ju fortfarande den IFK:are som gjort flest allsvenska mål. Putte var med i VM-truppen 1958, spelade en match, alltså silvermedaljör. Det var ju fler IFK:are med. Sven Axbom som tyvärr gjorde sitt livs sämsta match i VM-finalen. Åke ”Bajdoff” Johansson och Olle Håkansson, högerhalven (defensiv mittfältare kallas det nu) med det fantastiska vollyskottet.
På den tiden spelades de ”vanliga” landskamperna utan de få svenska proffs som fanns, men till VM togs de hem, så varken Bajdoff eller Olle fick speltid. De f.d. IFK-spelarna, numera proffsen, Bengt ”Julle” Gustavsson och Nisse Liedholm fick desto mer speltid.
Av: Kaj Granander