Vad är det att vara supporter egentligen? Finns det ett givet sätt att vara? Är det till och med så att det finns ett givet mål för varje supporter – något som varje supporter vill uppnå, ett idealiskt tillstånd? Jag tror inte det. Varje supporter måste finna sitt eget synsätt. Jag är fotbollsexistentialist.
Försäsongen är som gjord för funderingar, förhoppningar och förbittring. Hur kommer det att gå när tabellerna ska fastställas i slutet? Vilket lag får lyfta bucklan mot skyn och vilka lag flyttas obevekligt ner? Det är frågor om målbilder och domslut. Sedan finns det förstås verkligt filosofiska frågor som alltid har diskuteras och fått svar. Jag tänker närmast på den skola som just kallas för existentialismen.
Existentialismens grundtanke är att existensen föregår essensen. Detta betyder på en mer rättfram svenska att varje människa är inkastad i världen och inget mer med det. Mål och syfte kommer sen. Sådant väljer varje människa själv. Vi är inga ting som är skapade för ett ändamål. Ingen supporter är en fotbollshalsduk, gjord för att viras runt halsen.
Snurrigt eller skruvat? Låt mig förklara! Tänk vetenskap, men ändå inte. För om vi närmar oss supporterskapet med ett vetenskapligt synsätt riskerar vi att se saker från fel håll, utifrån. En supporters specifika känslor kan bara förstås existentiellt. Viljan går före förnuftet liksom. Ta bara en sådan sak som att satsa pengar på sitt eget hjärtas lag. Fungerar det att tänka rationellt då? Eller styrs vi i hög grad av förhoppningar? Jag är övertygad om det senare.
Fotbollens inneboende värde kan inte bevisas på något sätt. Inte heller kan vi förklara själva supporterskapet utifrån etiska principer eller objektiva värden. Och nog är väl både en medgångssupporter och dennes absoluta motsats exempel på supportrar? Dessutom finns det ju ett pärlband av olika supportertyper däremellan. Det är alltså inte rätt och fel som jag pratar om här. Tro och förnuft är – helt enkelt – olika saker. Det är hela utgångspunkten för existentialismen.
I Danmark på 1800-talet levde en man vid namn Kierkegaard, som jag tänkte fokusera på här. Han tänkte sig att varje människa kunde välja mellan livsstilar. Och ju mer jag funderar på hans filosofi desto mer tycker jag att det passar in i fotbollens värld. Han tänker sig att de valbara livsstilarna är tre i huvudsak. Det första är det estetiska sättet, sedan det etiska och slutligen det religiösa. Om jag tillåts att tolka Kierkegaards filosofi en gnutta fritt ser supporterstilarna ut som följer.
En supporter som befinner sig i det estetiska stadiet är, som man kanske kan ana, en njutningsmänniska. Det gäller spelet på planen, men också souvenirer och kringprodukter. Vi talar alltså om en sorts materialist som lever i nuet. Självklart är det egna klubbmärket det allra vackraste som finns, ett klubbmärke som supportern gärna skyltar med. Estetikern saknar djupare engagemang och ser framför allt fotbollen som en verklighetsflykt.
Etikern, däremot, är en pliktmänniska, men plikten är inget som påtvingats denne hårt arbetande supporter. Etikern ser nämligen supporterskapet som sitt eget livsprojekt, vilket gör att denne supporter ibland kan bli en rebell i sin lidelse, särskilt om viljan inte överensstämmer med planerna. Men framför allt missar etikern sällan en match. Plikten framför allt. Och rätt ska vara rätt.
En supporter som har den religiösa stilen är klart svårast att förklara, mest för att denne är så fullständigt uppslukad. Supporterlivet är absurt, ”på 70 000 famnars djup”, som Kierkegaard skriver. Både förnuftet och samhället har supportern lämnat bakom sig. Laget är allt och för alltid. Oavsett.
Vilket stil har du valt? Något mellanting kanske? Lugn, Kierkegaard har två mellanstilar också. Dessa är den ironiska stilen och den humoristiska stilen. Ironikern är från början en estetiker som sett det meningslösa i denna stil, och nu istället hånar och är ironisk, detta eftersom ironikern inte heller tror på etikerns allvar. Humoristen, slutligen, hånar inte, utan gör sig lustig över sin egen maktlöshet.
”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid”, sjöng bandet Torsson. För mig låter det som ett ganska klockrent exempel på ett humoristiskt uttalande. Och kanske är även undertecknad en humorist enligt Kierkegaard. Svårt att veta.
Just det, en sak till: valfriheten ger ångest.
Snart börjar det igen. Längtar!
