På promenad i en annan stad

"De är som snokar – ser farliga ut men i verkligheten är de harmlösa."

Avreseorten

Så beskrevs historien bakom namnet Snoka i det populära tv-programmet På spåret för några veckor sedan. Det var final och säsongens sista inrikesresa gick från Stockholm till en "nordlig plats med östligt namn", där "västan registreras".

Det vinnande laget lyckades med att dechiffrera dessa ordlekar och fick tio poäng. Därefter kom frågorna på Norrköping, där det ena svaret var "Åby" Ericsons slagdänga "Vi är svenska fotbollsgrabbar". Men det var inte den enda låten med anknytning till Norrköping. Naturligtvis fick Ulf Lundell vara med på ett hörn också:

Du kanske säger: "Norrköping, det är en jävla stad"
Då har du aldrig gått på stadens södra promenad

Det var språkkonnässören Fredrik Lindström som skrålade texten som har en speciell plats i många Pekinghjärtan. ”Södra promenaden är nånting som man inte får missa”, säger han. ”Ärligt!”, lägger han sedan till, som om han inte tror på sina ord.

Och frågan är ju också om man ska tro på språkhistorien bakom Snoka. Åtminstone två versioner florerar. Eller som Ingvar Oldsberg älskade att säga: ”Vi har fått två divergerande svar, ett från dressinen och ett från första klass” … Men låt mig återkomma till detta och dröja kvar lite i musiken. För nu tänkte jag nämligen spankulera lite i den gångna fotbollssäsongen. Låt mig utgå från promenaden.

Jag tänker att varje stad med någon form av självaktning har en lite finare gata med planterade träd. Dessa gator kan heta lite allt möjligt. Ibland ingår orden avenyn och allén. Ibland till och med esplanaden och boulevarden. Men mest storslaget är förstås promenaden. Det vet ju alla! Men kan det vara det inte fullt så överdådiga namnet som får Fredrik att göra det understrykande tillägget? Eller hörde han en ironisk ton i sin röst?

Som inflyttad stockholmare började jag att fundera på vad som kan vara Stockholms motsvarighet till Södra promenaden. Jag tänkte först på Valhallavägen. Men nej, för mörk och tråkig. För mycket trafik och bilparkeringar. Fel väderstreck! Inte ens spåren av spårvagnsspår i slutet på allén kan frambringa ens ett uns av den rätta promenadkänslan.

Ringvägen

Ringvägen på Söder? Det är som bekant – och som namnet antyder – ingen spikrak allé. Sant är dock att den ormslingrande vägen faktiskt hade kunnat heta Södra esplanaden – det var ett av namnförslagen i slutet på 1800-talet. Det är det närmaste vi kommer! Dessutom kändes den lite som en hemmagata i somras när stora lyktstolpebanderoller visade upp IFK Norrköpings emblem. Och det var väl kanske mest därför.

Banderollerna var förstås reklam för den historiska matchen bara ett par kilometer därifrån. Tiderna var nya. Nu skulle Djurgården spela i stans södra delar istället för på Östermalm. Dessutom skulle de dela arena med Hammarby. Frågan var: Skulle Djurgården trivas i Södermanland? Det omedelbara svaret blev nej. I den första allsvenska matchen på Tele2 arena var det ju Norrköping som trivdes bäst. Det första målet och den första segern på arenan var två fina milstolpar under den förra säsongen.

Tele2 Arena

Och vilken match det var! För mig var detta förra årets höjdpunkt. Förutom Thorvaldssons riviga segermål minns jag särskilt stunden efter slutsignalen. Den tillresta hemmapubliken hade börjat lämnat arenan. Kvar stod bara vi vitblå som skanderade "Det är vi som är Norrköping!", en ramsa med en passande stolthet. Det är också den ramsan som vi exilsnokar har gjort till vår genom att lägga till "I Stockholm!". Vare sig den sjungs med tillägget eller inte så är det en ramsa som väcker minnen.

När vi exilsnokar träffas på vår pub i Gamla stan brukar vi ropa ramsan vid varje vitblått mål. Det är nog bekant för de flesta som dykt ner i källaren under den förra säsongen. Ibland har vi varit riktigt många, så många att borden inte räckt. Som ordförande hoppas jag förstås att vi blir ännu fler medlemmar under den kommande säsongen.

Till vår förening är alla välkomna som håller på det rätta laget i "såväl medgång som motgång", som det står i våra stadgar. Vi kräver definitivt inte att man ska ha bott i Norrköping, vårt namn till trots. Och inte heller kräver vi att man ska ha gått på Stadens södra promenad.

På Södra promenaden vid Parken

Faktum är en medlem, nr. 22, aldrig hade varit på Parken, än mindre i Norrköping, innan matchen mot Malmö. Nils Jonsson, som han heter, gjorde som närmare trettio andra exilsnokar; han följde med på årets resa från Stockholm till Norrköping, likt På spåret-resan, fast med returbiljett. På Cityterminalen kunde man denna dag läsa "Destination: Exilsnokarna" på informationsskyltarna.

I år siktar vi på att göra samma resa igen. Vilket motståndet blir återstår att se, men vi hoppas förstås på en segermatch. En segermatch av det mer ovanligare slaget var annars den på Grimsta IP. Och då förstår var och en att jag inte tänker på den kylslagna och föga underhållande matchen i april, utan den kvalmatch som damerna spelade i slutet på säsongen, där vi stod för ett starkt stöd på idrottsplatsens rangliga bortaläktare. Segern var rättvis, men tyvärr räckte ju inte det sammanlagda resultatet till ett avancemang till elitettan.

Snokfanan

På Grimsta, Tele 2 Arena och Parken visade vi vårt stöd med vår snokprydda flagga under förra året. Som supporter måste man tro att man gör skillnad. Det åtminstone det som jag har intalat mig själv när jag i ett energiskt segerrus har cyklat nerför Södra promenaden. Det är dessa minnen som uppväger alla stunder då känslan har varit bitter och trist.

Men det här med Snoka, då. Den version som gäller först och främst är ju att IFK Norrköping har en historia av att "snoka upp" talanger. Den andra versionen låter lite som efterhandskonstruktion skapad av vår gamla ärkerival, Sleipner. Inte sant? För den som vill fördjupa sina värdefulla kunskaper fotbollshistoria har vår klubbmästare Göran Modeen skrivit om ämnet. Göran skrev artikeln 2008, året efter vårt sällskap hade bildats. På den gamla tiden höll vi till i något mindre lokaler – på just Ringvägen.

Och som alla vet blev det inget trettonde SM-guld år 2013, trots att statistiken pekade på det – och lite till … Men i år hoppas jag igen. Jag tror att IFK är någonting på spåren. Låt oss snoka efter guld och en serieseger.

Det behöver inte vara en promenadseger.

Heja Snoka!

Samling: AIK–IFK Norrköping

Djurgården var en munsbit på Tele2 Arena. Imorgon är det match i Stockholmsområdet igen!

Med tre matcher kvar att spela finns det fortfarande goda chanser att avancera i tabellen. Strax ovanför oss ligger exempelvis Djurgården, som vi väl mer än gärna vill ha bakom oss.

Uppladdning sker på vår pub, O’Learys i Gamla stan. Kom och ta en öl innan det blir dags att röra sig mot Friends Arena! Från 17.00 och en knapp timme framåt samlas vi som vill ladda upp med likasinnade.

Heja Snoka!

Årets resa till Norrköping!

För andra året i rad anordnar vi en bussresa! I år åker vi ner till Norrköping för att se klassikermötet mellan IFK och MFF, söndagen den 22 september.

Förra årets bussresa

Och vi hoppas förstås att denna resa blir lika minnesvärd som förra årets resa! Precis som då kommer vi att hälsas välkomna på Parken av IFK och av någon gästande IFK-bekanting. (Förra året var det Viktor Rönneklev och Niclas Kindvall!) Dessutom ryktas det om en obligatorisk korv innan själva matchen sparkar igång.

Intresserad? Medlemspriset för resan är 250 kronor, inklusive matchbiljett och ett gott sällskap. (Om du inte är medlem kan du lösa medlemskap på samma gång. Priset blir då 400 kronor.)

Gör så här: Sätt in beloppet på bankgirokonto 5379-1802. Skriv namn och medlemsnummer i meddelandefältet. Skicka därefter ett mejl till stockholm(at)exilsnokarna.se för att få en bekräftelse på din inbetalning. Avresan sker 14.00 från en gate på Cityterminalen.

Betala senast 20/9, men gärna så snabbt som möjligt, då bussen har ett begränsat antal platser. Först till kvarn gäller. Det här vill du inte missa!

Heja Snoka!

PS. Kolla gärna in bilderna från förra årets resa på vår Facebook-sida.

Från Östermalm till Söderort

"Här har djurgårdslegender skapats sen 1936", heter det i Djurgårdens påkostade reklamfilm som rullar på teve. Platsen som åsyftas är förstås Stadion på Östermalm, det stadsdelsområde där sympatierna för laget är som starkast. Tveklöst.

Jag slår upp historieboken. Djurgården har inte alltid spelat på Östermalm, men nästan. Undantaget är Tranebergs IP, som låg i Västerort. Enligt Wikipedia var den sista matchen på "Tranan" en match mot Skärblacka IF. Året var 1935 och Djurgården hade lirat där i ett kvarts sekel. Min bok säger dock att många matcher spelades på Stadion som stod klar till OS-året 1912. Åren 1912 till 1936 var det för övrigt AIK som spelade på Stadion, något som förstås inte nämns i reklamen.

Innan Stadion kom till fanns det en fotbollsplan på samma plats. Platsen hette Idrottsparken, och det var den första moderna idrottsanläggningen i Stockholm. Där spelade både Djurgården och AIK matcher i början på 1900-talet. Och om vi även räknar Svea Lifgardets idrottsplats, där de nyss nämnda lagen spelade mot varandra för första gången, kan vi konstatera att laget definitivt har sin historiska hemvist på Östermalm.

"Djurgår'ns nya hem heter Tele2 Arena. Var med från början när nya DIF-legender skapas", fortsätter reklamfilmen. Vad arenan i Söderort kommer att heta i folkmun återstår att se. De grönvita fansen, som bara flyttar inom samma kvarter, vill förstås kalla den för "Nya Söderstadion". Det är säkert inte bara för att retas med djurgårdarna – känslor knyts ju till platser.

På Ringvägen på Söder, där det är lika intensivt grönvitt som det är blårandigt på Valhallavägen på Östermalm, har reklamvimplarna blivit nedslitna av några meningsmotståndare. Dessa vimplar är, talande nog, de som är närmast nybygget. I övriga delar av stan verkar de orörda. Det går inte att undgå att något mycket speciellt händer på söndag.

Att hela stan är full av dessa vimplar med IFK-märket är förstås vackert, precis som det är vackert att vi får stå för motståndet denna historiska match. I framtidens historiebok vill jag läsa om en IFK-seger på Tele2 Arena. Heja Snoka!

Samling: DIF–IFK Norrköping

Hela stan flaggar för IFK. En stormatch närmar sig!

Naturligtvis är den här matchen något alldeles extra. Vad vore vackrare än en historisk premiärseger på Djurgårdens nybyggda arena?

Tanken är att vi samlas för uppladdning på vår lokala hemmaplan i Gamla stan, där medlemmar – som vanligt – kan ta något att äta eller dricka till rabatterat pris. Därefter gör vi en tunnelbaneresa från vår neutrala ö till stans södra delar.

Väl framme på Tele2 Arena ansluter vi till Peking Fanz på bortaläktaren, där vi står samlade under vår kungligt snokprydda fana. Tillsammans med ett digert antal busslaster med supportrar från Norrköping hoppas vi att göra ett snyggt och storslaget intryck.

Vi samlas alltså på O'Learys i Gamla stan. Från klockan 15.00 och en dryg timme framåt snackar vi om matchen och förbereder stordåd.

Biljetter till nyss nämnda läktare bör köpas i förväg på Ticnet. Det går också bra att köpa biljetter på IFK Norrköpings kansli, om man nu skulle ha vägarna förbi Norrköping i dessa semestertider.

Det är vi som är Norrköping – i Stockholm!

Kajs bästa IFK-minne

Seriefinal i Allsvenskan säsongen 1955/56. I den sista omgången möter IFK Norrköping Malmö FF, den tidens ärkefiende. Det var IFK och MFF som var ledande i svensk fotboll. IFK var tvungna att vinna matchen på Parken för att ta hem seriesegern. Vid oavgjort skulle MFF triumfera.

Vi hade släktbesök från Amerika, så jag gick till Idrottsparken ganska sent. När jag kom var insläppet stängt. Det var fullt. Detta trots att man placerat ut en mängd bänkar på löparbanorna. Detta var på den tiden då supportrarna inte hade en tanke på att springa in på planen för att jubla eller bråka. En tid då motståndarlagets mål och fina prestationer applåderades. Man jublade inte, men man applåderade.

Det blev att stanna utanför och vänta. Det var så mycket folk att i början av matchen, eller möjligtvis strax innan avspark, så rasade läktaren vid ”Klockan”. Den kallades så, ”Klockan”, träläktaren åt norr där matchklockan fanns.

Ingen skadades allvarligt. Det var över 32 000 åskådare, ett rekord som väl aldrig kommer att slås. På något sätt stadgades läktaren upp så att alla kunde se förutom vi, vi som stod utanför – jag var inte direkt ensam.

Det var olidligt spännande även om jag inte såg något. I pausen kom farsan. Han hade känt sig tvungen att stanna med Amerikasläkten tills andra halvlek skulle börja. Farsan hade biljett till A-läktaren, det hade han alltid. A-läktaren var en mindre läktare i mitten av den västra sidan av planen högt upp. A-läktaren hade tak. Den omgavs av B-läktaren på båda sidor och nedanför. B-läktaren hade inte tak. Hela den sidan revs då den s.k. VM-läktaren byggdes till VM 1958.

Från 1949 och framåt tog farsan med mig på matcherna. Jag satt i hans knä. Några år senare, då jag blivit ”stor”, satt jag i trappan mellan bänkarna. Det var alltid samma vakt och det var självklart att jag fick gå in gratis.

Nu var ju detta några år tidigare. Jag hade blivit ännu större och gick på matcherna med mina kompisar, och som tur var så var det fortfarande samma vakt som självklart släppte in mig. Jag tog plats i trappan mellan bänkarna. Jag fick se andra halvlek!

Det stod 1-1. IFK fick en hörna. Torbjörn Jonsson, landslagsspelaren sedermera Spanien- och Italienproffset och guldbollsvinnaren, missade sin nick. Men just bakom lyckades Putte Källgren hårt trängd nicka in bollen med BAKHUVUDET. 2-1! Resultatet stod sig matchen ut och IFK blev svenska mästare.

Henry ”Putte” Källgren blev min hjälte. Han är ju fortfarande den IFK:are som gjort flest allsvenska mål. Putte var med i VM-truppen 1958, spelade en match, alltså silvermedaljör. Det var ju fler IFK:are med. Sven Axbom som tyvärr gjorde sitt livs sämsta match i VM-finalen. Åke ”Bajdoff” Johansson och Olle Håkansson, högerhalven (defensiv mittfältare kallas det nu) med det fantastiska vollyskottet.

På den tiden spelades de ”vanliga” landskamperna utan de få svenska proffs som fanns, men till VM togs de hem, så varken Bajdoff eller Olle fick speltid. De f.d. IFK-spelarna, numera proffsen, Bengt ”Julle” Gustavsson och Nisse Liedholm fick desto mer speltid.

Av: Kaj Granander

Exilsnokarna minns

Är ett lag aldrig bättre än sin senaste match? Eller var det bättre förr? Om det råder det delade meningar. Men hursomhelst etsar sig vissa minnen fast. Under den här rubriken hoppas vi få se många rapporter från minnenas arkiv.

Själv minns jag mer än gärna Telos succé på Stadion år 2011. Med två mål var han bäst på plan. Telo var Telo 2 och vår klack önskade hemmalaget en glad påsk ... Men det här ska inte handla om mina minnen av IFK. Min minnesförmåga står sig ganska så slätt.

Det finns nämligen många som minns både längre och mer. En av dem är exilsnoken Kaj Granander.

Och Kaj har en uppmaning till alla oss stockholmare med ett vitblått hjärta. Han vill, helt enkelt, uppmana alla oss att delta här på hemsidan med minnen. Känn dig utmanad!

Förslagen från Kaj är två: det bästa IFK-minnet eller ”drömlaget”. Det senare förslaget kommer från vår klubbmästare Göran som har tänkt till. Förutsättningarna är följande: Laget ska vara spelare som ”drömlagslagledaren” sett i aktion. Spelarnas medverkan ska motiveras med kommentarer. Det är själva upplägget. Vi hoppas att Göran föregår med gott exempel snart. Jag är säker på att han har ett kanongäng.

När det gäller bästa IFK-minnet är Kaj först ut. Hans minne finns snart att läsa här på sidan. Kaj ska också bjuda på ett annat, mer nördigt, inlägg framöver. Den som har ett minne, ett drömlag eller någon annan idé får väldigt gärna mejla mig på rickard(at)exilsnokarna.se.

Så tänk på minnena som gärna dyker upp när IFK diskuteras. Tänk på förr. Tänk på nyss. Tänk på en mix av förr och nyss. För oavsett tidpunkt är det alltid IFK vi minns.

Heja Snoka!